Onsdag fortfarande!

Kära dagbok!

Detta är den kväll jag längtat efter! Snart torsdag.

Tack tack!

Onsdagen den 4 augusti

Tjenixen!

Nu är klockan 21:53. Jag sitter hemma på övervåningen och skriver, herr dagbok. Hinner jag fantisera - så fantiserar jag gärna. Har jag semester - så har jag naturligtvis semester. Just nu får jag vara vaken - och inte sova. Nu ändrade klockan sig till 21:56. Snart är klockan 22:00 - inte ännu, men snart, då är det läggdags. Säkert är det här det sista jag hinner skriva (men det tror jag inte) för imorgon bär det av till Tyskland. Jag åker vid 09-tiden. Vet du, dagboken? Du är mig varmt om hjärtat en bok som jag skriver i när jag får tid över (och inte går i skolan.) Jag kanske skriver lite imorgon. VET EJ! Kanske! Jag vill härmed tacka för all kommentarer. Något där jag fått kommentarer. Ni som läser min blogg medan jag är bortrest kan kontakta mig genom att ringa till 0702644323 eller kontakta mig genom mail genom att skicka frågor till davinderhampus@gmail.com. Ja - det kan ni göra om ni vill nåt.

Med vänliga hälsningar Hampus Davinder.

Söndag den 29 augusti

Jag har namnsdag den 29 augusti.

Onsdag den 4 augusti

Hej kära dagboken! Tiden går. Du vet vem jag är. Jag brukar skriva. Du är min kära dagbok. Jag brukar ju hellre skriva om musik. Eller inte bara musik. Det finns dock mycket att skriva om. Ibland skriver jag mer än en rad - ibland skriver jag en rad - men jag skriver dock så mycket jag vill. Och då lyssnar jag på musik som t.ex. Willie Nelson och Ray Charles. (Ändå blir det lite av varje). Det blir Johnny Cash och Magnus Uggla och.. där visste jag inte vad jag skulle skriva. Där- ibland spelar jag dock munspel, gitarr, elgitarr mm. När det ibland gäller Kris Kristofferson så blir det munspel och gitarr. Men så ibland lyssnar jag också - när jag inte orkar spela - när jag är trött. Nu är det Willie Nelson som sjunger. Med en hälsning till er som läser - så vet ni kanske att man kan kommentera. Jag lyssnar på en platta från 2004. (Det kanske blir - dock Anders Lundin som spelar på Spotify.) Nu har jag då räknat upp några av de bästa musiker som jag tycker spelar bra. Det är också inte bara utländsk musik som Ray Charles och countryartisterna Nelson och Cash.


Det er ikke bare de countrysanger Nelson og Cash. Det er også Anders Lundin.

Björn Afzelius (texter)

1 Tiden förändras (1974)

Vi talade om lagen, och om hur den kommit till
hur den blev stöd åt några stycken, att kunna göra som dom vill.
Vi sa, att nu är allting bättre, vi känner till vår rättighet
men sen släckte vi och viskade om vår yttrandefrihet
Ja tiden förändras, men mönstren går igen

Sen prata vi om kriget, om hur dom skonade vårt land
och om varför många blev besvikna när dom fick veta vem som vann.
Men när man nämner den historien som dom glömde bort nånstans
ja, då står dom där på mattan och säjer att den aldrig fanns

Ja tiden förändras, men mönstren går igen

När dom som tjänar på oss tycker
at vi ställer till besvär
och att bråkar allt för mycket,
har dom en egen liten här
som gärna ställer upp
mot sina bröder och sitt land
som pryglar och förföljer oss
i säkerhetens namn

SÄPO och Gestapo - det verkar inte klokt
Men även här så fanns det många som ville rena lite blod
Sen la dom sej och tryckte tills vinden han vända sej
och nu handlar det om I.B. och om stora CIA

Ja tiden forändras, men mönstren går igen
Ja tidena endras, men mönstren känns igen

2 Bläckfisken (1974)

Jag är en liten bläckfisk med vida ambitioner.
Jag är en liten utsugare som tjänar millioner.
Jag slingrar mej och kramar och suger ur ditt liv,
och när jag fått en arm om dej så blir du aldrig fri.

Jag liknar kanske natten, men färgen min är mörkblå.
Jag lever helst i vatten, i dyn, där kan jag bäst gå.
Jag har en arm i Nordsjön och en i Spanska sjön,
men Medelhavet älskar jag, det vill jag helst nå runt.

Verksamheten går som smort,
mycket finns att ta.
Utsugandet har jag gjort
till en riktig vetenskap.

Jag suger raffinerat - tar lite grann i taget.
Annars blir dom rädda och vill inte veta av det
Jag inger stort förtroende - man ber om mitt beskydd.
Men när jag skalat köttet av dom, då slår jag dom på rygg.

Allt jag tar förräntar sej,
och jag växer till mej
Herraväldet väntar mej,
sedan kan jag lugna mej.

Jag drömmer om att hålla hela jorden i ett järngrepp,
och bjuda konkurrenterna på en riktig näsknäpp.
Vi bläckfiskar är hårda, men vi lever som vi lär.
Att äta upp varandra är ett kärt besvär.

3 Vem är det som är rädd (1974)

Vem är det som är rädd på gator ochtorg,
i gränder och parker när solen har gått ner.
Och vem är det som säger att lugn och ro
kan man bara få om poliserna blir fler och fler?

Jo, det är dom som tror att några föds
med onda tankar och med kniven i sin hand.
Och det är dom som lär oss att utan lag
blir det helt naturligt för oss att skjuta ner varann.

Men om våldet är ett tecken på klyftor och gap
då är man väl blåögd om man inte vill förstå
att myten om vår ondska är bra att ha
för det fåtal som äger allt som nånting att skylla på?

Men så länge som man söker frid i tron
att det lönar sej att ha fängelserna kvar
kommer ångesten och skräcken att ökas på
hos dom rika som hatet hos dom som inget har.

4 Dialog i Mariegränd (1974)

Där satt hon i månskenet, blek och ensam
i gränden, bland lera och sten.
I slitna kläder och med håret på ända
och med nakna blåfrusna ben.
Hennes ögon stirrade rakt genom mörkret
mot muren mittemot.
Hon viskade stilla med trasiga läppar:
Oh gud, vad har jag gjort?

Välkommen hit, min unge man.
Ni har väl inte gått fel?
Ni ler så förnöjt fast ni står här i sörjan,
men ni har kanske druckit en del.
Jag ser på ert ansikte och era kläder
att ni inte alls hör hit.
Era kläder är nya, era skor är så fina
och er hy är så vacker och vit.

Varför sitter du här på marken och fryser?
sa jag och vinglade till.
Jag ser ju att du darrar och själver och ryser.
Är det verkligen detta du vill?
Jag känner ett ställe dit vi kan gå,
jag är lika ensam som du.
Fast jag har pengar och du ingenting
så är vi tillsammans just nu.

Oh där tar du fel, min unge vän.
Jag är inte ensam, bara kall.
Det finns många som har lika lite som jag,
och en del har ingenting alls.
Nej, jag sitter på marken för att benen är trötta,
och jag själver mest av gråt.
Men sorgen jag känner och värken i kroppen
kan era pengar kanske göra nåt åt.

Så jag satte mej ner på marken bredvid,
och hon var vacker och vän som ett troll.
Och T-banan stängde och vi hörde sista tåget
ta av och försvinna på håll.
Jag somnade under den stjärnklara himlen,
och när jag vaknade hade hon gått.
Men i handen höll jag en liten bit papper
med kvinnans adress som jag fått.

Nu är jag tillbaka där jag hör hemma
i mitt åtta kubikmeters rum.
Nu är det bara väggen som möter min stämma,
men betongen är döv och stum.
Idag tog den frihet jag stal mej slut
efter tio dar i snön.
Fyra par hundar och nio pistoler
kom när jag sprang över sjön.

Så nu sitter jag här, utan sol eller stjärnor,
och klockan kan va' vad som helst.
Och jag tänker på kvinnor och på brännvin och Jesus,
på Lenin och på Marx' manifest.
Och jag tänker på lagen som låter en utslagens
liv bara rinna ut,
när den samtidigt skyddar förbrytarna som
snart ser till att vår luft tar slut.

Jag har stulit och rövat och rymt och blitt fångad.
Därför sitter jag här,
medan dom som har lurat sitt folk på miljoner
lever i Basel och Bern.
Men jag tänker rymma så länge jag lever,
man kan inte bo som en hund.
Och det kommer en dag då sanningen segrar,
så sant som att jorden är rund.

Förr när man inte var stämplad som farlig,
fick man ibland komma ut.
på gården och tala med dom andra,
och enas kring nya beslut.
Men har man svikit förtroenden så många gånger
som jag har hunnit med,
då är det säkrast för landet, för Gud och för kungen
att man hålles i avskildhet.

Jag funderar ibland över dom som har medel
att betala min mat och min säng,
när så många av dom som släpps ut härifrån
så snart är tillbaka igen.
Hur har dom mage att kalla det vård
när man tvingas att leva ett konstgjort liv.
Och vad dom egentligen menar med återanpassning
när man förnedras här hela ens tid.

När man sitter som jag då har man all tid
i världen att tänka på
att trots att man lever sitt liv i en bunker
så finns det alltid en chans att gå.
Och det räddar förståndet att man lever med känslan
av att snart kunna slå sej fri.
Men hur kommer det att gå när någon bestämmer
att nästa gång tar dom ens liv?

Jag talar ofta om revolutionen,
i mina brev till dej.
Och jag jobbar så gott jag kan för att få
dom andra att ena sej.
För vi är ju ändå av samma slag
både arbetare och tjuv.
Vi är alla förtryckta av dom som har pengar,
men hämden blir dubbelt ljuv.

Men nu lämnar jag dej, du min fattiga kvinna
som är min enda tro.
Fast jag knappast vet vem du är eller liknar,
så känner nån till mina ord.
Det är svårt att nå dej när jag är ute.
Ja, det är svårt att hinna fram.
Och om du inte längre vill ha mina plågor
så ge mitt brev till nån ann'.
Och om du inte längre vill ha mina plågor
så ge mitt brev till nån ann'.

Takk o adjö.

Mikael Wiehe (texter)

Skyll inte på mig

Kom inte här och
skyll på oss säger
jobbar´n på Bofors.
Hus och hustru, bil
och barn - allting
kostar varje dag.
Priserna går bara opp.
Vad skulle vi göra utan jobb.
Jag rår faktiskt inte för det.
Om vi inte jobbar så är det
ingen annan som gör det.
Jag är oskyldig säger chefen.
Jag har bara ansvar för lönsamheten.

Kom hem till mig

Sommar´n miste lite
av sin fägring. Solen
miste lite av sin glans.
När det vi hade hoppats
på föll ihop och gick i
kras var det nästan som
om glädjen inte fanns.
Nu säger du att inget
har nån mening att det
enda du vill ha är lugn
och ro. Men vi kommer
aldrig vidare om vi lutar
oss tillbaks. Så kom hem
till mig så gör vi nåt ihop.
Du säger - vi har nått den
punkt i livet när man blir
tvingad och förstå - att allt
man tog förgivet och allt man
tog för gott - var något som
man bara fick till låns.

Tack för i afton - goddag.